DEMOKRATI FÖR OSS

Jordägaren är borta, invånarna arbetar kollektivt för byns bästa och alla är med och fattar besluten som rör dem. Byn, Uratari i Peru, är mer än en liten idyll i en bergstrakt långt borta. Den är ett faktiskt försök till direkt demokrati.

Ett skrällande högtalarsystem i byns centrum. En kvinna som uppbådar alla sina röstresurser från toppen av en kulle. Budskapen ekar ut över Uratari och de berörda samlas snabbt, oavsett om sammankallelsen gäller val till det styrande rådet eller Kvinnokommitténs årsmöte. Informationssystemet är en viktig del av Urataris demokrati.

Dokumentär filmen Uratari – detta är demokrati för oss spelades in på plats av filmaren Cesar Galindo och forskaren Maria-Therese Gustafsson år 2005. De upptäckte fenomenet Uratari några år tidigare under en resa i Peru. Filmen är på många sätt en dokumentation av det vardagliga livet, både arbete och fritid. En utomstående berättares förklarande röst saknas, det är byborna själva som berättar sin historia.

Om hur det tidigare rådde ständig brist på arbete och pengar. Om hur de arbetade tolv timmar om dagen, bärgade skörden utan att få någonting själva (i bästa fall kunde man ibland stjäla med sig en majskolv hem). De fick varken mat eller kläder så det räckte. Byns ledare misshandlades och sattes i fängelse av jordägaren. Inga myndigheter lyssnade på byborna.

Peru har genomgått flera försök till jordreformer för att komma tillrätta med den ojämna fördelningen av resurser och den utbredda fattigdomen. En av de första statliga jordreformerna
under slutet av 1960-talet ledde till att Uratari blev av med sin jordägare. Detta, och en positivt inställd borgmästare i området, lade grunden för flera byars demokratisering. Men just i Uratari
utvecklade och fördjupade byborna demokratin mer än andra. Nya politiska idéer korsades med den urgamla inkatraditionen att arbeta kollektivt.

Sedan början av 1990-talet fungerar Uratari direktdemokratiskt.
Materiellt är invånarna rika jämfört med tiden innan demokratin. Och de säger att de räknar med att processen både ska fördjupas och sprida sig ännu mer. En man säger att målet är att män, kvinnor och barn alla ska vara lika delaktiga.

”Kvinnorna är inte längre rädda. Vi kan göra vilket arbete som helst, sådant som bara männen kunde göra förr. Vi har organiserat oss för våra rättigheter. Nu är vi med på alla möten, och männen lyssnar på oss”, säger en av kvinnorna i filmen.
Urataris kvinnokommitté ordnar bland annat kurser och seminarier. I filmen får vi vara med om kommitténs årsmöte. Efter att en kvinna ropat ut mötet från en kulle, samlas kvinnorna
och diskuterar verksamheten och väljer en ny kassör.

Uratarikvinnornas situation har förändrats radikalt de senaste decennierna, men de har en bit kvar. Det är ännu få kvinnor som ställer upp i valen till det styrande rådet. ”En del män tror
fortfarande att kvinnorna inte kan lika mycket, trots att det i verkligheten ofta är de som är mest aktiva och tar mest
ansvar”, berättar en man.

Det styrande rådet, som bland annat ansvarar för att organisera byns arbetslag, röstas fram en gång om året. Även detta skildras i filmen. Två män som vill bli invalda får först tala om varför de skulle vara lämpade att ingå i rådet, och därefter röstar byborna. Vem man röstar på hålls hemligt. 185 personer deltar, vilket är nästan alla vuxna invånare, och kön ringlar lång utanför val-lokalen som inrättats i byns centrum. Missar man valet har man dock inte missat sin chans att påverka. I byn diskuteras det ständigt, och det är resultaten av dessa diskussioner som leder
fram till gemensamma beslut. Det kan gälla sophanteringen, byns egen skola (där man är noga med att lära ut demokrati) eller hur man ska hantera de bybor som inte deltagit tillräckligt i det kollektiva arbetet.

Varje måndag arbetar alla gemensamt i Uratari, för byns räkning. Det som genereras under de kollektiva måndagarna går till en byfond där man sparar inför framtida motgångar. Allt
arbete och alla skulder fi nns nedtecknade. Skulderna behöver inte betalas i pengar, utom genom exempelvis nytt arbete eller genom att bjuda på mat.

I filmen får vi se hur man gemensamt, genom diskussioner på byns centrala torg, kommer fram till att några med skulder får uppskov med att betala. En man vars fru varit sjuk får en del av
skulden avskriven. Galindos och Gustafssons syfte var ursprungligen att göra en informations film som byborna kunde resa runt och visa som inspiration för andra byar i trakten.

Men filmen har också spridits i västvärlden, genom filmfestivaler , teve och bibliotek i till exempel USA och Frankrike. Att finansiera visningar av filmen i närliggande byar visade sig till en början svårt. Nyligen tog dock en alternativ biograf i landet på sig att distribuera filmen billigt. Förhoppningsvis får den därmed spridning till andra byar liknande Uratari.

I slutet av filmen ställs en och samma fråga till en handfull Urataribor: Vad anser ni att demokrati är? Svaren blir: att alla får delta på lika villkor. Att organisera arbetet själva. Att vilja arbeta tillsammans, för det gemensamma. Att visa ömsesidig respekt och inte bråka om struntsaker. Att vara lyhörda och respektfulla. Det är demokrati för oss.

Svaren som ges låter till viss del som något människor på gatan i Sverige skulle kunna säga. Skillnaden är att i Uratari omsätts orden i praktiken.

Amalthea Sandahl