ATT BYGGA EN FRIZON

Det finns få mötesplatser för anarkister i Stockholm. Varför är det så svårt att skapa frizoner, samlingspunkter för politisk aktivism och ickee-kommersiell kultur?

En anledning kan vara att anarkister oftast inte tillhör det rikaste samhällsskiktet. Marknadshyran för en lokal av rimlig storlek i Stockholm skulle bli runt 30 000 kronor i hyra per månad. Att ockupera hus ansåg vi inte heller vara något alternativ för en långvarig lokal då den svenska polisen prioriterar att bekämpa husockupationer högt. Det är extremt svårt att behålla ett ockuperat hus i Sverige längre än några dagar.

Kulturkampanjen bildades ur den anarkistiska gruppen Kulturmassakern år 2003. Några av oss hade tidigare varit med och tillsammans med hemlösa ockuperat SVT:s gamla lokaler vid Stadion i Stockholm. De hade då stått tomma i tio år, men ändå fick vi inte överta dem. Dåvarande socialborgarrådet Margareta Olofsson lovade att Stockholms Stad skulle hjälpa oss att hitta en lokal i stället för SVT:s byggnad, så länge vi gick ”den lagliga vägen”, vill säga.

Några av aktivisterna ville sätta hennes ord på prov: antingen skulle vi få hjälp att hitta en lokal vilket vi naturligtvis ville ha. Eller så skulle vi inte få det. I så fall skulle det bevisa att vi inte har något alternativ till att ockupera. Därmed skulle de inte kunna använda argumentet om den ”lagliga vägen” mot oss fler gånger, när det var dags att ockupera igen. Vi skulle alltså vinna på att gå in i ett samarbete oavsett vad utgången blev.

Arbetet satte igång. Men det blev inte som vi trott vi fick varken hjälp eller avslag från politikerna. Efter ett och ett halvt års förhandlingar om lokaler insåg vi deras taktik: att säga ”kanske” tills motparten tröttnar och ger upp är byråkratins sätt att säga nej. Dessa år då vi blev runtslussade lärde oss en hel del om hur systemet och byråkratin fungerar i realiteten och vi har fått mer motivation att motarbeta dem.

Men efter att ha arbetat så länge kunde vi inte bara ge upp. Att ockupera eller hyra ett hus var fortfarande inget alternativ. En utväg fanns dock kvar: att bygga det. Det började som en teoretisk vision, men vi insåg att om något skulle hända var vi tvungna att göra det själva.

Vi gjorde ritningar och sökte bygglov. Vi började leta mark att hyra, och kom i kontakt med tjänstemännen i Vantörs stadsdelsförvaltning. De vägrade oss platsen vi ville hyra och påstod att den behövdes till annat samt att det redan fanns ”tillräckligt med kultur” i stadsdelen.

Så hände plötsligt något oväntat, stadsbyggnadsnämnden valde
att köra över stadsdelsförvaltningen och slutligen ge oss bygglov och tillåtelse att hyra marken. Nu återstod bara att börja bygga vårt hus på den lilla bit mark i Högdalen vi tilldelats!

Under de år som Kulturkampanjen existerat har gruppen varierat i storlek och arbetet har förändrats i intensitet och karaktär. Under en period var vi bara två personer. När vi väl blev fler hade vi möten tillsammans en gång i veckan, vilket visade sig vara både ineffektivt och energikrävande. En tid innan byggstarten sommaren 2006 utsattes vi för en stark tidspress, vilket tvingade oss att omorganisera och effektivisera arbetet.

Vi delade upp oss i olika arbetsgrupper som stödfestgrupp, byggrupp, stipendiegrupp och så vidare, och samlades för stormöten ungefär en gång per månad. Den här modellen jobbar vi fortfarande efter. De olika grupperna har möten och arbetar på var sitt håll och redovisar sedan vad de gjort för resten av gruppen på stormötena. Systemet med arbetsgrupper gör det möjligt att ta in fler personer i gruppen, och har visat sig vara bra för arbets- och ansvarsfördelningen. Det blir helt enkelt inte möjligt för någon att ensam ta ansvar för alla arbetsområden.

För personer som inte brukar ta på sig att göra saker blir det lättare att ta för sig av ansvaret när man arbetar i mindre grupper. Även under byggandet av huset delade vi upp oss i olika grupper, till exempel en grupp med huvudansvar för takstolarna och en annan för golvet.

Länge hade vi problem med att bara vissa i gruppen uttalade sig i medierna, skrev artiklar och gav intervjuer. Nu bestämmer vi på förhand vem som ska ta nästa erbjudande som dyker upp, och
roterar därmed ansvaret för att undvika att få en frontperson.

Beslut som rör hela gruppen fattas på stormötena en gång per månad enligt konsensusprincipen. Vi ser oss inte som fullärda vad gäller organiseringen, utan är under ständig utveckling.
Kanske hade gruppen inte överlevt i fyra år om vi inte aktivt arbetat med organiseringen. Det kan tyckas övermäktigt att bygga ett hus på 250 kvadratmeter och i vissa stunder tvekade vi på att vi skulle lyckas, men om vi inte ens kan bygga ett hus, hur ska vi då kunna bygga ett helt nytt samhälle?

Vi måste börja någonstans. Att Cyklopen nu är färdigbyggt är en bra början, och vi hoppas att vårt hus kommer att bli mer än en lokal. Ett hus kan vara en hel rörelses hjärta, en central punkt
där människor pulserar igenom och hämtar kraft, vilket ställen som Ungdomshuset i Köpenhamn bevisat. Vi är optimistiska inför Cyklopens framtid, eftersom Kulturkampanjen som grupp innehåller en mångfald av människor i olika åldrar, med olika er-
farenheter, yrken och talanger.

Vi planerar att det i huset ska finnas möjlighet att ordna teaterföreställningar, konserter och workshops, göra screentryck och mycket mer. Huset ska vara en plats för både kultur och politik. Precis som vi vill att samhället ska vara icke-kapitalistiskt vill vi att Cyklopen ska ägas och styras kooperativt genom direkt-
demokrati av dem som nyttjar huset.

Verksamheterna ska i så stor mån som möjligt vara oberoende av kommersiella intressen, vinstintressen och statlig påverkan. Vi har också visioner om att utveckla projektet till att bygga bil-
liga självförsörjande bostäder, odla egen mat, driva huset med miljövänlig energi med mera. Förhoppningsvis kan vi inspirera
andra genom att visa att det inte är omöjligt att förverkliga sin idé.

Ett hus är fyra väggar, ett golv och ett tak men som social och samhällelig funktion kan ett hus vara en frizon ett utrymme för kreativitet och demokratisk kulturproduktion som annars inte finns i dagens samhälle!

Idun och Elin, Kulturkampanjen

länkar: www.kulturkampanjen.se